Emeliely

En sak som jag har tänkt på är hur man ständigt förändras..
Vi ska inte ens gå in på hur jag var innan (och då menar jag verkligen förr)
När folk börjar dra upp gamla minnen så är det ibland som man vill sjunka genom jorden.
Ni känner igen känslan?
men när man kollar tillbaka så har alla perioder sin charm.
Jag är en person som försöker att inte ångra mig för mycket.
Enligt mig ger det bara mer ångest.
Lära sig av olika situationer, ja! men ångra nja...

Det finns människor som inte längre jag umgås med och det är av jävligt bra anledningar
för det mesta.
På någotsätt är de personerna ändå delaktiga i ditt liv på ett hörn.
De är en del av ens historia men det är möjligtvis ett avslutat kapitel.

Håller på att tappa tråden nu i detta inlägg känner jag...
Vad jag ville komma fram till är att jag träffade eller ja stötte på
en gammal vän och jag gjorde mer eller mindre allt för inte synas. Jag kände hur min kropp vek efter och
hur jag ville springa där ifrån.
Jag klarade mig undan och kunde lungt andas ut.

Men varför behöver det vara så? tror säkert många känner vid sig.
Jag menar.. det var då, nu är nu..
Varför låter vi oss ständigt påverkas av dået  (?)
Jag kände mig en aning löjlig.
Har vi ett behov av att ständigt visa oss i bättre dagar?
Ens förflutna har en tendens att alltid dyka upp och det är varesig man vill det eller inte.
Det kan vara genom bilder, musik, platser, människor m.m

Haha nu fick jag en bild i mitt huvuvd att jag i framtiden kommer in i min hardcore period..
Jag har fått för mycket sol i dag haha!