Emeliely

Hej!
För ett år sedan (februari) var min mormors systrar här nere i malmö. De var överlyckliga över att träffa mig och sara eftersom vi inte är uppe i sthlm alls ofta. Eva heter ena och hon fyllde 60 och var därför här nere och firade..
Vad jag vill komma fram till är:
att hon dog för några veckor sedan och begravs idag. Hon fick en inflamation i hjärnan och dog plötsligt. Hon lämnade efter sig sin man och sina tre barn. 60 år blev hon och det får mig att undra om det finns någon som helst rättvisa i vår värld?
När de åkte hem så sa jag att vi/jag skulle komma upp till dem men nu står man här. Jag står henne inte nära men jag blir rädd. Här trodde man att man hade all tid i världen att träffas igen men så är det inte längre.
Hur kommer det sig att man alltid planerar ens framtid men man lever aldrig för stunden. Det är precis som att man är rädd för nuet, man skjuter upp saker och väljer att vänta? vänta på vad ?
jag vill fånga mina dagar

döden skrämmer mig fruktansvärt mycket.. jag vet inte varför jag är så rädd för döden. Antar att det är saken att man inte vet vad som händer?  jag är en sån person som vill veta!

jag vet inte riktigt vad jag ville ha sagt med detta inlägget men hur ska tiden räcka till allt man vill göra. Är tiden ens värsta fiende? eller så är det kanske inte meningen att man ska göra allt.

Tror ni att ert öde är bestämt?
-jag vet faktiskt inte!