Emeliely

Ständigt möter man människor som har brister och påpekar det oftast själv i rädsla av att känna sig obekväm.
Själv har jag många brister men jag är inte den personen som berättar om mina ytliga brister.
Hade jag sagt att jag hatade mina ben så hade ni med 100% kollat på mina ben på nästa bild.
Inte sant? vi är mänskliga och det är så vi fungerar.

Vad jag däremot vet är att vi alla har brister- det tror jag iallafall!
Det kan vara allt från fobier, utseendet, förflutna till familjen..

Självklart har jag brister som jag mer än gärna hade velat "rätta till" men jag har kommit till den punkten där jag nästan kan förstå att det inte alltid går att rätta till allt. Jag börjar förstå att man måste sträva framåt och faktiskt vara så modig att man vågar släppa taget och acceptera vad man har att vänta sig.

Att ständigt försöka leva upp till ett perfekt jag är enligt mig omöjligt och varför tvingar jag mig själv och ni er själva att tvinga fram något som jag tror är omöjligt.
Det är sjukt hur man kan ljuga och lura sig själv..
Ett perfekt jag?
nej jag ska iallafall kunna titta mig i spegelen och se speglen reflektera något jag kan vara stolt över.

Utan drömmar hade man inte kunnat växa men när fan blev drömmen att ha platina blonderat hår eller extensions.
Ahh jag blir galen!!