Emeliely

Låt oss prata döden!
Jag är en person som tycker ämnet döden är jobbigt. Jag diskuterar inte det gärna med andra för på något sätt är det något som jag upplever jobbigt. Om vi säger såhär så gråter jag alltid när någon dör i en film.
Många säger att jag borde "ta tag" i det problemet? ja kanske!

men jag ser det såhär: Jag har länge trott att jag har varit rädd för vad som komma skall och det ovetandet. Jag har haft känslan av maktlöshet.
Nu i dag känner jag inte såhär längre tror jag. Jag är inte rädd för själva döden utan jag är rädd för tiden. Tiden att komma på vilken människa jag vill vara och vilken plats jag ska/vill ha i denna värld innan jag ska lämna den.
Flera som läser detta nu tänker att jag är löjlig som lägger ner energi på något som ändå kommer ske " Alla kommer att dö i slutändan"

Jag förstår att många tänker så men för mig funkar inte det. Jag tycker att på någotsätt det är "bra" att jag tänker över livet och att jag inte bara tar det förgivet.
Ta tag i problemet? problemet är kanske att folk faktiskt inte "jagar" tiden. Jag har problem med folk som tar saker förgivet.

Jag är rätt djup av mig och tänker väldigt mycket. Delar inte det så ofta men livet enligt mig är ett skämt. Det spelar ett spratt med en. Ena dagen kan du vara världens lyckligaste men sen helt plötsligt vänder det.
Jag tycker det är intressant att prata om livet och ger man det en tanke så ser man saker med andra ögon.

Jag tror mina tankar om vad jag vill göra med livet kommer just ifrån att tiden är ett problem för mig.
Saker åker inte förbi mig på samma sätt.

Bara en tanke jag hade som jag ville dela med mig.
Är det bara jag som blir så tankespridd när det börjar gå mot hösten? haha